Den klassiska eller strukturella teorin om offentlig förvaltning erkänner normalt inte av flera teorier, utan centrerar kring en komplex uppsättning variabler, idéer och begrepp som styr offentlig förvaltning eller statsbyråkrati. Även om det finns många klassiska författare som Luther Gulick, Henri Fayol eller Lyndall Urwick, varav de flesta skriver i början av 1900-talet, finns det flera viktiga teman kopplade till den klassiska teorin.
Specialisering och kommando
Klassisk administrationsteori centrerar kring arbetsfördelningen. Detta teoretiska tillvägagångssätt definierar "modernitet" som den ökande specialiseringen av arbetskraft. Detta innebär att en central byråkrati måste finnas som håller dessa funktioner samordnade och kopplade via en opersonlig kommandokedja. Därför ligger betoningen i såväl decentralisering av funktioner som specialiteter och centralisering av administrativa kommandon för att hålla funktionerna ihop.
Enhet
All klassisk teori på detta område betonar kommandos singularitet. Det innebär att organisationen måste utveckla stigande auktoritetsnivåer. Varje nivå tar över det och sänder till vad som är nedan. Därför kretsar systemet kring nivåer, rationalitet och kommando. Det är ett system som i alla dess manifestationer är hierarkiskt. Dessutom innebär detta också en stor disciplin. Det är också ett radikalt opersonligt system, för det är organisationen och de kontor som gör det så mycket, inte individerna. Personer i denna teori är organisationens funktionärer.
Effektivitet
Klassisk teori betonar effektivitet i organisationsarbete. Kommandostrukturen är utformad för att manifestera såväl organisationens övergripande mål som de funktionella enheternas specifika syften. Även om det klassiska systemet betonar strukturen över allt, är den grundläggande frågan effektivitet i kommunikationen. Detta kräver att vissa saker ska vara på plats: en strikt definition av uppgifter och mål, kontrollen över alla arbetsfunktioner och en rationell anslutning av en funktionell enhet till en annan. Utan dessa grunder kan ingen organisation fungera effektivt, enligt det klassiska argumentet.
atomism
Mer abstrakt, den klassiska teorin betonar det faktum att individer inte har någon inbördes förbindelse med varandra. Detta antagande kallas ofta för "social atomism". Individer är naturligt isolerade från varandra och därför kan organisationen genom sin kommandokedja och uppdragsfunktion förena enskilda personer med en enda, effektiv och rationell arbetsenhet. Dessutom förutsätter det att individer är lata, själviska och ointresserade i något socialt gott bortom sig själva och därför kan organisationsenhet och disciplin aldrig slappna av. Det är en olycklig nödvändighet.
