Arbetsgivare använder ibland förmågan att tjäna extra lön som en metod för att motivera medarbetare att öka sin produktivitet. Betalnings-program tar många former, inklusive kontantbonus, aktiebolag och vinstdelning. Medan betalningsplaner ger incitament till pengar motiverade anställda, måste arbetsgivarna överväga eventuella nackdelar innan de genomförs.
Försvagande kvalitet
Betalningsplaner kan leda till att medarbetarna fokuserar mer på kvantitet i motsats till kvalitet, vilket kan leda till försämringen av den senare. En säljare som är intresserad av att göra så mycket försäljning som möjligt för att uppnå en bonus kan glömma detaljer som att fylla i pappersarbete ordentligt och se till att produkten finns i lager innan du lägger ordern. Som ett resultat får kunderna fel objekt eller måste vänta mycket längre för leverans än vad säljs av försäljaren.
Brist på lagarbete
Arbetare som försöker nå personliga mål ibland är mindre villiga att vara lagspelare. De kan vara tveksamma för att ge hjälp till kämpande medarbetare, eftersom de ser detta som slösande värdefull tid som bättre skulle användas för att förbättra sin egen produktivitet. I vissa fall uppstår konflikter mellan anställda genom bristande samarbete eller uppfattningen att en anställd hindrar en annan att göra för att hindra henne från att uppnå sina mål.
Mätning av prestanda
Om inte prestandanormerna är helt objektiva, till exempel när man tilldelar en säljare en bonus för att nå en förutbestämd försäljningsnivå, kan det vara svårt att avgöra huruvida prestationen förtjänar att betala incitamentsbonusen. Detta ställer mer tryck på handledare under prestationsbedömningar för att exakt utvärdera prestanda för varje anställd. Enligt regeringens webbplats har cheferna en tendens att ge en uppblåst bedömning för att säkerställa att anställda når sina incitament.
Otillräcklig motivation
Om anställda uppfattar incitamentet som för lågt, ger det inte motivation för att uppnå önskade ökade produktivitetsnivåer. Anställda kan till och med ångra arbetsgivaren för att inte erbjuda ett mer meningsfullt program som kan få en större inverkan på deras levnadsstandard. Som ett resultat kan de motiveras att utföra den minsta standard som är nödvändig för att upprätthålla sysselsättningen, samtidigt som man ser på att lägga till extra ansträngning som ett slöseri med tid.
