I ekonomi mäter koncentrationsförhållandena en industris produktion genom att analysera den totala produktionen av de största företagen inom den branschen. Koncentrationsförhållandena fokuserar på de största företagenes marknadsandel i en bransch för att bestämma den monopolistiska konkurrensen och marknadsdominansen inom en bransch. Medan denna metod ger en ram för den övergripande marknadsdominansen kan mätning av monopol och oligopolstyrka inom en marknad med ett koncentrationsförhållande leda till felaktiga uppgifter inom resultaten.
Typer av koncentrationsförhållanden
Koncentrationsförhållanden används övervägande för att studera marknadsdominans och ett förhållande kan utnyttjas med ett antal företag. Standardkoncentrationsförhållandena som används vid marknadsvärdering är dock de fyra fasta och åtta fasta förhållandena. De fyra fasta förhållandena mäter marknadsandelarna för de fyra största företagen i en viss bransch medan de åtta fasta förhållandena expanderar till de åtta största företagen i en viss bransch. Den totala andelen som dessa företag har med marknadsandel direkt hänför sig till den kontroll som dessa företag har över marknaden.
Marknadsstrukturer
De fyra grundläggande marknadsstrukturerna är perfekt konkurrens, monopolistisk konkurrens, oligopol och monopol. Perfekt konkurrens hänvisar till en marknadsstruktur där konkurrensen är extrem och ingen firma har en dominerande marknadsandel. Perfekt tävling anses vara oåtkomlig på marknaden. Monopolistisk konkurrens avser marknadsstrukturen som består av ett stort antal småföretag som tillhandahåller en liknande men inte identisk produkt eller tjänst.Information om dessa produkter och tjänster som pris och teknik är allmänt känd mellan företag. Oligopoly och monopol är däremot marknadsstrukturer som avser ett litet antal företag (oligopol) eller ett företag (monopol) och information som pris och teknik är inte lättillgänglig eller delad.
Koncentrationsgraden för marknadsandelar
Koncentrationsförhållanden kategoriseras som höga, medelstora och låga. Höga koncentrationsnivåer sträcker sig från 80 till 100 procent av den totala marknadsandelen, medellånga från 50 till 80 procent och låga täcker de lägsta 50 procenten av marknadsandelen. I ett enstort koncentrationsförhållande skulle en noll marknadsandel utgöra perfekt konkurrens, medan en marknadsandel på 100 procent skulle utgöra ett monopol. Att använda ett standardfirma med fyra firmor och få en procentandel på över 90 procent skulle indikera att industrin är ett oligopol som domineras av de fyra största företagen. När andelen minskar ökar nivån på den monopolistiska konkurrensen, eftersom de fyra största företagen har mindre och mindre kontroll över den totala marknadsandelen.
Koncentrationsförhållanden inom ramen för en marknad
En av bristerna att tillämpa koncentrationsförhållanden på monopol och oligopolstyrka över en marknad är att det kan ge felaktiga resultat på grund av marknadens omfattning. Marknader kan vara lokalt, nationellt och till och med globalt, vilket kan förskjuta sortimentet av resultaten. Några företag kan utöva dominans på en regional marknad, men på den nationella eller globala marknaden kan resultaten vara mycket olika.
Interindustrikonkurrens
Inom en bransch kan ett företag ha dominans över andra företag inom marknaden. Det betyder inte nödvändigtvis att konkurrensen saknas, bara att det är mindre effektivt att utmana det mer dominerande företaget ekonomiskt eller i kvaliteten på produkter eller tjänster.
Världshandel och fördelning av makt
Utbredningen av den globala marknaden ger mer konkurrens till ekvationen. Höga hushållskoncentrationer står inte för den växande globala konkurrensen. Dessutom är fördelningen av makt bland de ledande företagen i en bransch svår att mäta korrekt, vilket leder till korta resultat.
